Beskrivning
Under slutet av 1800- och början av 1900-talet fördes en diskussion inom den marxistiska rörelsen om hur den borgerligt demokratiska revolutionen mot de i olika utsträckning feodala samhällena skulle utvecklas. Den förhärskande åsikten var att man först måste uppnå ett borgerligt demokratiskt samhälle så att arbetarklassens position skulle kunna förstärkas i takt med industrialiseringen. Därefter skulle kampen för ett socialistiskt samhälle framgångsrikt kunna utvecklas och vinnas.
Även i Ryssland och dess socialdemokratiska arbetarparti fördes denna diskussion. Lenin, som var den obestridde ledaren i majoritetsfraktionen av partiet (bolsjevikerna), bidrog med sin variant om att skapa “arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur”. Trotskij, som varken tillhörde minoriteten (mensjevikerna) eller majoriteten, hade varit en ledande deltagare i den ryska revolutionen 1905, och utifrån erfarenheterna från den revolutionen utformade han sedan teorin om den permanenta revolutionen, om tendensen i dessa revolutioner att inte stanna upp vid den borgerliga revolutionens uppgifter. Detta sammanfattades först i “Resultat och framtidsutsikter” som publicerades 1906.
Denna bok – “Den permanenta revolutionen” – skrevs av Trotskij i exil 1930 för att möta de av Stalin fabricera lögnerna om denna teori och om dess betydelse för oktoberrevolutionen 1917.
