Beskrivning
En rad olika representanter för riktningar och typer i det tidiga 1900-talets arbetarrörelse möter Leo på hans vandring. Den politiska utvecklingen kulminerar revolutionsvåren 1917, då vi får möta den hemvändande Lenin, som talar i Stockholm. Men Leos nederlag i en strejkomröstning på hans arbetsplats får honom att tappa fotfästet i tillvaron och han faller ned i en djup depression.
För Värnlund själv handlade romanen om “den svärmiske, hänförde proletären och den fara som ligger i hans hänförelse”, men för recensenterna var det fråga om en “renegatroman”. Ett envist rykte har sedan dess följt Vandrare till intet: att den skulle vara ett avståndstagande till socialismen och kollektivet. Men Värnlunds fortsatta utveckling visade med stor tydlighet att den slutsatsen var förhastad. Han ville problematisera och diskutera villkoren för politiskt-revolutionärt arbete och den fara som ligger i att fullständigt glömma sig själv för “saken”.
